Jaktmark Åland

Vinsten i en novelltävling för fjorton år sedan blev startskottet på läkaren Liselott Willéns författarkarriär. I slutet av april utkommer hon med sin femte bok som utspelar sig på Åland. Men när Jakthistorier når bokhandlarnas hyllor har hon redan hunnit halvvägs på nästa roman.

Liselott Willén

På skrivbordet ligger två böcker om bottendöden i Östersjön. Liselott Willén är mitt uppe i en ny romanprocess som bland annat innebär att hon läser in sig på olika ämnen. Vid åtta på morgonen börjar hon sitt skrivande. Då tar hon plats i sitt arbetsrum, låter musiken i hörlurarna stänga ute omvärlden och försvinner in i skrivandet fram till lunch.  Musiken är viktig för henne, varje roman har ett eget soundtrack.

– När jag skrev Jakthistorier lyssnade jag mycket på Mando Diao och speciellt låten Gloria, säger hon och klickar fram spellistan för den nya roman som hon påbörjat och kommit halvvägs med. Där finns artister som Loreen, Rebecca & Fiona och Grimes.

– Musiken hjälper mig att få en viss känsla när jag skriver, men den får inte störa.

Efter lunch fortsätter skrivandet. Liselott Willén lämnar sällan sin lägenhet i centrala Örebro som arbetsrummet är inhyst i, förens fram på eftermiddagen då arbetsdagen är över.  Hon är disciplinerad i sitt skrivande och det har gett resultat. Sedan vinsten i en novelltävling för fjorton år sedan kan hon ägna nästan all sin tid åt sin stora hobby, skrivandet.

– Det passar mig att jobba så här. Att kunna bestämma över mina dagar, att inte ha några tider att passa, förklarar hon.  Sen är skrivandet ett fundamentalt behov jag har, en del av mig.

Trots att hon skulle kunna vara författare på heltid arbetar hon varje torsdag och halva fredagar på hudkliniken på Örebro universitetssjukhus. Tar bort eldsmärken med laser. Att hon har kvar foten i läkaryrket gör hon mest av ekonomiska skäl och för att det är trevligt.

– Ibland kan jag känna en stress i skrivandet, en stress rent ekonomiskt, erkänner hon. Att jag måste producera. Men jag har aldrig haft skrivkramp.

Just nu är skrivandet väldigt avslappnat i och med att Jakhistorier snart ges ut. Handlingen är förlagd på Åland, ön som Liselott Willén lämnade efter gymnasiet. Det är inte första gången hennes romaner utspelar sig på hemmaplan och inte heller den sista. Den nya, halvfärdiga romanen i datorn är också förlagd där.

– Åland är ett naturligt val. Jag växte upp där, vilket ger platsen ett speciellt skimmer så klart. Sen saknar jag Åland och havet, säger hon.

I Jakthistorier återvänder den framgångsrika chefsrekryteraren Erik Sorsa till barndomsön. Han är trött och vilsen i vad han egentligen vill härnäst. På en tillställning får han upp ögonen för en okänd kvinna. Han försöker ta reda på vem hon är, följer efter henne längs Mariehamns gator. I samma veva kontaktas han av Konstmuseet i Mariehamn för att medverka i rekryteringen av ny museichef.  Snart visar det sig att den okända kvinnan är gift med en av kandidaterna till tjänsten. Erik håller långa intervjuer med hennes make och bestämmer sig för att när rekryteringen är över ska makarna ha lämnat varandra. Samtidigt tränger hans egen historia fram. Fragment från förr av tidiga morgnar ute på sommarön, guppande vettar på havet och bössan i mammas hand. En journalist på lokaltidningen börjar rota i vad som egentligen hände Eriks föräldrar.

En ålänning kan lätt känna igen sig när Erik Sorsa tar sig fram längs gatorna i Mariehamn. Påfåglarna på Lilla Holmen skriar mellan boksidorna. Nere i bokhandelns källare sker en otrohetshistoria.

– Det är inte samma bokhandel i boken som i verkligheten, men jag pratade ändå med butikschefen för att höra om det var ok med dem. Det är ju inga trevligheter som sker där nere i källaren, skrattar Liselott Willén och blottar en charmig glugg på vänstersidans tandrad. Den tjocka, mörkt bruna pagen, gungar av skrattets rörelser.

Trots flera utgivna romaner och ofta fina recensioner är Liselott Willén fortfarande en författardoldis i Sverige. Det är inget som bekymrar henne.

– Jag trivs rätt bra med att ha det lagom. Visst är det kul att prata om mina böcker och ge intervjuer, men målet med skrivandet är bara att kunna få fortsätta.

Text och foto: Audrey Erath