En blick tillbaka

Ingen på företaget Armerarplast kunde något om paddling, utan började tillverka kanadensare mest på skoj.  Men tack vare scouterna blev hobbyprojektet en megasuccé som fick folk att tälta utanför fabriken i jakten på en alldeles egen gul kanadensare. Det här är sagan om Trapper.

1967 tog Kjell Jansson sitt pick och pack och flyttade från barndomsstaden Ockelbo i norra Gästrikland. Då var han 23 år gammal, men hade redan nio års erfarenhet av plasttillverkning via båtbranschen. Men nu väntade ett nytt jobb nere i Tillberga, ett litet samhälle norr om Västerås. Verkstadschefen på företaget Armerarplast var en kompis från Ockelbo och han hade tjatat på Kjell att han borde komma ner och jobba på deras fabrik. Det rådde brist på arbetskraft inom vissa hantverksområden och Kjell var eftertraktad med sina kunskaper om det i Sverige relativt nya materialet plast. På Armerarplast tillverkade Kjell torkskåp som bland annat såldes via Husqvarna. Efter några år på fabriken tog Leif Andersson, brorson till legendariska kanotbyggaren Max Andersson, kontakt med företaget. Han undrade om de inte kunde tänka sig börja tillverka morbroderns kanotmodeller i plast.
– Ingen på Armerarplast kunde något om paddling. Jag visste inte ens vad en kanadensare var för något, det visste nog ingen i Sverige på den tiden, berättar Kjell Jansson.Kjell Jansson   På 60-talet var inte paddling ett folkligt nöje, utan främst en sport. Och i sportsliga sammanhang paddlades det endast kajak. Svenskarna ägnade sig istället åt campingliv med båtar och husvagnar.  Men Armerarplast antog Leif Anderssons utmaning och gjöt av en av Max Anderssons kanadensare i träfanér.
– Den första kanadensaren var en mindre modell på fyra meter och kallades för KJ Sport. Men tillverkningen av den gjorde vi mest som en kul grej på kvällar och helger, minns Kjell Jansson.

Allt tar fart
   En natt 1970 antändes en maskin inne i fabriken och hela verksamheten blev en jättebrasa. Kvar stod endast fabriksväggarna på morgonen. Det blev ett glapp i verksamheten på ett år, men när fabriken väl byggts upp igen lades produktionen om. Torkskåpstillverkningen lades ner, nu skulle sånt inte längre vara i plast utan i plåt. Istället satsade Armerarplast enbart på kanadensartillverkning av Max Anderssons orginalkanadensare på 5,2 meter som man lått gjuta av. För nu hade scouterna fick nys om de nya, slitstarkare kanadensarna i glasfiber och paddelhajker började bli populära.
– Det var inget nationellt beslut, berättar Esbjörn Larsson, ledare i Hamre scoutkår sen 60-talet. Det blev snarare som ringar på vattnet. När en kår såg att en annan kår höll på med kanandensarpaddling så skulle de också börja. Paddlingen blev mer tillgänglig i och med slitstarkare kanadensare som inte heller vägde så mycket.
Plötsligt skulle alla ut och paddla, inte bara scouterna. Nu skulle hela familjen stuvas ner i en gul Trapperkanot och i utsvängda jeans och helskägg skulle Sverige upptäckas från vattnet. Kanadensarpaddling blev ett enkelt sätt att ta sig ut på vattnet och ut i naturen. Dessutom var det billigare än att köpa båt.
– Det var en total överraskning för oss när allt brakade loss, berättar Kjell Jansson och skakar på huvudet åt minnet.
Under 70- och 80-talet producerade företaget mellan 3500 till 4000 kanadensare per år, vilket ändå inte matchade efterfrågan.
– Folk var som tokiga och tältadepå åkern utanför fabriken på helgerna i förhoppning om att kunna köpa en kanandesnare direkt från oss på måndagmorgonen, minns Kjell Jansson.

Hektiska tider
Nu hade kanadensaren fått ett namn, döpt efter nordamerikanska pälsjägare, Trappers. Man kunde få dem i olika färger, men standardfärgen var gul.
– Jag vet inte varför det blev gult, men det blev vår färg. Trappergul blev till och med ett vedertaget begrepp i färghandeln, skrattar Kjell Jansson.
Både 70- och 80-talet innebar hektiska tider för Armerarplast. Förutom fabriken i Tillberga fanns även en i Älvdalen och en i finska Jakobstad. De anställda i Trappers tre fabriker jobbade i skift för att hinna med produktionen. Kjell Jansson offrade ibland lediga lördagar och söndagar om det behövdes. Företaget blev världsledande på kanadensare i plast och exporterade till Norge, Kanada, Tyskland, Holland och Japan. I början av 80-talet kom en stororder från Svenska scoutförbundet på 1200 kanadensare till ett internationellt läger. Det fanns verkligen inga tecken på ett vikande intresse för kanadensarpaddlingen.

Marknaden svänger
I början av 80-talet bytte Armerarplast äntligen namn till Trapper. I samma veva som företagets grundare, Karl-Olov Jansson blev svårt sjuk, visade Fjällrävenkoncernen intresse för ett uppköp.  1984 köptes Trapper upp, men bara fem år senare så beslutade sig Fjällräven för att göra sig av med all plasttillverkning för att enbart satsa på kläder igen. Så 1989 köpte Kjell Jansson, tillsammans med kollegan Ove Larsen, loss Trapper från Fjällräven. Nu hade marknaden svängt. Intresset för kanadensare hade svalnat, för att istället öka för kajakpaddlandet. Erling Bengtsson, grundare av Svima Sport, hade proklamerat för havskajaken under en lång tid och i slutet av 80-talet gav hans arbete resultat. Nu tog Trappers produktion av kajaker fart istället och under 90-talet producerade man 1000 kajaker och 1000 kanadensare per år.
– Ingo (Ingemar Johansson red. anm.)var faktiskt ut till Tillberga och köpte sig en Trapper Salmon K2 direkt från fabriken. Det var den enda kajaken han fick plats i, han var ju rätt stor, minns Kjell Jansson.Trapper Barracuda   Genom åren hade Trapper producerat kajak- och kanadensarmodeller som byggde på Max Anderssons kanoter. Men på 90-talet kom Hans Friedel in i bilden och i och med det började det komma nya kajakmodeller. Hans Friedel gjorde egna självbyggen på fritiden och brukade besöka Trappers fabrik eftersom han bodde i krokarna. Trapper var ute efter en modernare kajak och frågade Hans om han inte kunde rita en unik modell åt dem.

Dags att trappa ner
   I början av 90-talet kom estniska företaget Tahe Marin in i bilden. I deras fabrik började nu vissa modeller tillverkas för att Trapper skulle klara av efterfrågan. De egna fabrikerna i Älvdalen och Jakobstad fanns inte längre kvar, utan endast den i Tillberga. 1991 flyttade man dock ifrån Tillberga till en ny fabrik i Hallstahammar. Det innebar att Kjell Jansson, som tidigare bott 300 meter från fabriken, fick lite längre till jobbet. Tidigare hade han ju även jobbat lördagar och söndagar om så behövdes, men i och med fabriksflytten upphörde det.
– Jag har jobbat väldigt mycket genom åren, men samtidigt ångrar jag ingenting, säger Kjell Jansson.  Det är en rolig bransch och fritidsfolket är oerhört trevliga att jobba med. Tongångarna har enbart varit positiva kring Trapper och vi har hela tiden haft ett bra rykte. Dessutom känns det kul att ha bidragit till att få ut folk i naturen.
Det tog fem år för Kjell Jansson och Ove Larsen att gå i pension. Redan 2007 kontaktade de en mäklare för en försäljning och intresset var enormt. Femton olika köpare var intresserade av företaget.
– Men det är som ett gift, det här med att driva eget, säger Kjell Jansson. Ska vi inte köra ett år till sa jag till Ove? Jo, vi kör ett år till svarade han. Så lät det varje år, så det blev aldrig någon försäljning förrän 2012.

Jakten på en köpare
   När Kjell Jansson fyllde 66 år kände han att det var nog. Trapper hade då producerat och sålt cirka 60 000 kanoter från början av 70-talet till 2012. Nu gällde det att sälja framgångssagan till en vettig köpare.
– Det fanns svenska köpare som var intresserade, men de kunde inte så mycket om branschen och vi kände att om vi säljer till en sådan köpare så kommer vi ändå behöva finnas med i kulisserana och stötta och hjälpa med expertis. Några köpare var rent av oseriösa. De ville bara köpa upp företaget, göra en snabb vinst och sälja det vidare. Så egentligen fanns det bara ett vettigt alternativ.
Det blev försäljning till estniska Tahe Marine och därmed blev Sverige ett inhemskt kanotmärke fattigare.
– Det är det enda som grämer mig, säger Kjell Jansson. Men jag tror att om vi inte hade sålt till Tahe så hade Trapper inte funnits kvar idag. Inte efter hur förra sommaren var.
Han syftar på sommaren 2012 som dominerades av regn och som fick flera företag i den tuffa kanotbranschen att gå i konkurrs.  Men i Tahe Marines förvar finns Trapper kvar. Dock utan arbetsmyran Kjell Jansson. Hans första år som pensionär har varit lite upp och ner. Vintern var värst.
– När det är varmt ute spelar jag tennis, men vintern var riktig tråkig. Då har jag längtat efter att få åka till jobbet, ta en fika med kollegorna och snacka skit. Men nu är man inne i det här, man har gått igenom omställningen. Så i år ska jag nog till och med hinna paddla lite. Sånt hann man knappt under åren på Trapper.